Mäktiga, underbara, vackra, skräckingivande, djupa och rofyllda hav. Du ger mig allt....Att se ut över horisonten får mig att känna mig så fri och lugn, men samtidigt så liten. När kraften i vågorna slår mot klipporna går ett eko genom hela min kropp. Som att din urkraft ropar på mig. Så vackert och hänförande, men samtidigt så skrämmande.
Kära hav, på många sätt symboliserar du nog livet självt med alla dina sidor. Ditt djup och dina omänskliga krafter skrämmer mig enormt mycket. Ändå är ditt vatten bland det vackraste jag vet. Du ger och tar liv och kanske är det just kontrasterna mellan dem båda som gör att jag alltid dras till dig.
Vad är det du bär på? Vad har ditt vatten varit med om? Vilka kända världseglare har styrt sina skepp över dina oceaner? Hur många människor har du förolyckat? Vilka barn har byggt sandslott vid dina stränder? Hur många par har lovat varandra evig trohet över dina vackra solnedgångar? Vem har du tröstat? Vem har du gett glädje? Hur mår du? Snälla hav, berätta för mig!
De gamla sjömännen sade alltid: "En gång till havs, alltid till havs". Jag förstår dem.
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar