tisdag 14 april 2015

En paus i livet


Livet är inte bara häftiga resor till platser i främmande länder, läcker inredning, snygga kläder, vackra miljöer eller ytliga ting. Det finns så många andra sidor som sällan visas upp i bloggar eller sociala medier. 

Jag har en nära vän som går igenom sin livs tuffaste resa just nu med en cancerbehandling och det har gett mig perspektiv på livet. Jag kan skatta mig väldigt lycklig som varken har drabbats av cancer eller någon annan livshotande sjukdom. Samtidigt har mitt senaste år varit fyllt med fler sjukhusbesök än något annat av mina 30 år på denna jord. För ungefär ett år sedan drabbades jag av min första infektion i ett sår i pannan. En första paus. Då trodde jag att det bara var något tillfälligt, men efter ha drabbats av flera infektioner och hemska, stora sår är jag numera ganska ärrad både fysiskt och psykiskt. Det har tagit på krafterna och till och från har jag varit väldigt medtagen och varit hemma.

För en tid sedan undersökte jag även min andning som jag haft problem med sedan länge. Det uppdagades då att min nässkiljevägg var helt snedställd, vilket innebär att jag under stora delar av mitt liv troligtvis haft begränsade luftvägar. Höger näsborre har varit helt täppt och vänster näsborre haft nedsatt funktion. Efter ett antal undersökningar och konsultation togs därför beslut om att justera min nässkiljevägg.

Planerad operation i slutet på mars. Trodde jag ja. I hälsodeklarationen skulle det skrivas in om jag varit inlagd på sjukhus senaste året och om jag fått läkarvård utomlands. Jag skrev ja på båda alternativen och redogjorde för mina hemska sår och infektioner. Vad jag inte visste då var att ett läkarbesök och behandling av infektion i Spanien skulle sätta käppar i hjulet för mig. Allt verkade frid och fröjd fram till cirka tio minuter innan operationen skulle äga rum. Läkaren tog då ut mig i ett enskilt rum och förklarade skamset och beklagande att narkossköterskan inte kunde tillåta en operation eftersom jag kunde bära på multiresistenta bakterier från Spanien, vilket skulle kunna vara förödande både för mig själv och andra patienter. Nya prover och odlingar togs och jag fick snällt gå hem igen. Antiklimax deluxe!

Proverna visade tack och lov inga spår av multiresistenta bakterier och en ny tid bokades in nu direkt efter påsk. Förra onsdagen var det så dags. In i dimman med narkos och operation. Jag lades in på Sophiahemmet och personalen var otroligt gulliga och omtänksamma. Jag har opererats ett antal gånger tidigare så för narkosen var jag inte speciellt nervös, inte heller för uppvaket. Det läskiga med narkos är snarare att livet sätts på paus och att man är helt omedveten om vad som försiggår. 

När jag vaknade upp på uppvaket var näsan närmast bortdomnad, jag hade ett stort plåster under näsborrarna, kände mig yr och kunde knappt få någon luft alls. I näsan hade de nämligen satt in två silikonskenor för att hålla ihop nässkiljeväggen och satt in två långa tamponader (tampongliknande förband som sticks in i näsgången). Groggy som jag var förstod jag inte riktigt vad som väntade.

Det skulle bli värre, mycket värre. Näsan har varit stor som en tennisboll och andningen svårare än någonsin tidigare. Jag blödde och tamponaderna gjorde att hela ansiktet kändes som en tung sten. Sömnen de första nätterna var i stort sett obefintlig. Efter två dagar skulle sedan tamponaderna dras ur hemma. "Du måste var extra tuff när du gör det" hade sköterskan sagt. Så här i efterhand förstår jag vad hon menade. Konstigt nog var det just lugn och handlingskraftig som jag var i stunden. Obehaget kom efteråt. Bestämt ställde jag mig framför handfatet och började blöta upp de blodtorkade tamponaderna. Ett, två, tre så började jag sedan försiktigt att dra (precis som med en tampong). Jag hade trott och fått för mig att de bara skulle vara en tumnagel långa. När jag sedan började dra tog de aldrig slut. Det kändes som att hela hjärnan skulle åka ur. Så fruktansvärt. Till slut lossade dem i bihålorna och i samband med det också trycket i huvudet. Efter dvs sekret och annat kunde jag äntligen känna en strimma av luft i näsan. Det övergick snabbt i en ny täppthet, men lättnaden var ändå stor. 

Att inte få luft, få lite sömn, ha yrsel, vara svullen i ansikte, ha platsskenor i näsan och vara medtagen av narkos har inte gjort mig speciellt kaxig de senaste dagarna.  Sakta men säkert börjar jag nu att komma tillbaka, men det tar sin tid. I morgon ska jag tillbaka till Sophiahemmet för att ta ut silikonplattorna/plastskenorna. Efter det hoppas jag kunna repa mig ordentligt.

Livet sätts verkligen på paus och det är aldrig roligt att vara sjuk och orkeslös. Man inser snabbt att hälsa är en färskvara och hur små banala, vardagliga saker som att äta eller duscha snabbt kan kännas som en marathon-prestation. Är det något som sjukdomar eller operationer för med sig dock, så är det en ödmjukhet till livet. Hur mycket man uppskattar alla de dagar när man är frisk och har en kropp som fungerar utan varken antibiotika-kurer, läkarbesök eller plåster. 

Andra halvan av 2015 kommer att bli ett bra år, ett år utan skit och elände. Eller hur Mari? I sommar ska vi fira! 



Tack älskade familj, kollegor och vänner för erat stöd. Ni betyder ALLT! 
Ta hand om er därute!
Kram 
Anna


3 kommentarer:

Anonym sa...

Anna, min pannkakskompis! Tänkte precis på dig och då får jag se ditt inlägg. Tänkvärda ord! Sköt om dig och jag hoppas att jag får se dig snart på jobbet.

Roger

Rosita reser sa...

Åh fina Anna - också min pannkakskompis. Fy så hemskt. Så stark du är som gjorde det där själv, usch så hemskt. Men nu går du mot ett friskare år det är jag övertygad om. STOR kram, Rosits

Gypset Nomad/Anna sa...

Tack fina Roger och Rosita! Ja nu går vi mot ljusare tider. Är less på att vara sjuk. Nu ska vi bara äta pannkakor och njuta av våren. Saknar er! Kramar